Med tanke på hur mycket tid man i genomsnitt spenderar på ett arbete. Med tanke på hur mycket kraft och dyrbar tid man offrar på meningslösa så kallade "skitjobb" för att sedan komma hem helt slutkörd, för att sedan stressa sig igenom resten av dagens alla måsten ENBART för att komma i säng i tid till nästa arbetsdag. År ut och år in tills vi antagligen går i pension med en rejäl ångest över att vi inte följde våra drömmar. Drömmar som trots allt inte alls var möjliga utan ett fast arbete. Ett arbete som någon annan skulle ta om man inte var på topp precis varje dag och totalt gick in i den ärade väggen. Den vägg där bara de allra bästa arbetarna går in i och helt tappar suget. Man blir till någon slags martyr som hyllas av företaget. "Du borde vara mer som han..." kan man få höra. I takt med att produktion ständigt ökar så belönas man på de allra konstigaste sätt. Kanske i form av att företaget sätter upp nya mål och kanske väljer att ge dig en högre position. Det innebär säkerligen mer ansvar, mer stress och mer arbetstimmar. Du drar in mer pengar som du inte har en chans att njuta av. Eventuellt köper du en soffa för 50,000 jävla pistoler, som du kanske kan sitta i lite på helger i ett par år tills den blivit omodern och nersliten av precis alla andra än du själv.
Jag vet. Det är en jävla röra och undantag kan man alltid hitta. Det är bara så att det är i dessa banor jag tänker precis varje dag. Jag blir inte särskilt klok på det själv och det är säkert inte nyttigt för någon. Det är mycket som säkert inte ens hänger ihop eller säger emot vartannat. Jag har som sagt inte löst det riktigt än. Men nu till min poäng:
Är inte 5 veckors semester en jävligt klen tröst?
