Stockholmsderby

Tanken av att vara nära terrorn har alltid gett mig rysningar. Jag kommer ihåg att jag efter händelserna i Paris förra året vaknade upp dagen därpå och kände mig bakfull av allt slöseri med liv.

Igår var det nära. Jag befann mig 500 meter från Åhléns i Stockholm. Jag behöver inte ge någon vidare utläggning om hur sjukt hemskt detta är. Det jag istället tänkte trycka på är något positivt i allt detta. 

Jag brukar alltid vara artig och försöka hålla god min inför folk. Det är något man bara gör om man fungerar någorlunda. Det som hände igår tog ner folk på jorden igen. Inklusive mig själv. Igår bad jag en kollega att ta hand om sig, jag lånade ut min telefon till en vilt främmande person utan att tveka, jag ringde min syster på väg hem från kontoret för att jag ville höra hennes röst och önskade folk en trevlig kväll.

Det är inget speciellt men här är min poäng: Jag menade precis allting. Jag var inte bara artig utan jag var närvarande precis hela tiden och gav för en gångs skull "a shit". Jag hade inga andra tankar som störde mig. Fokus var bara på dessa personer och hur jag av fri vilja var trevlig, artig och behjälplig för att jag fan brydde mig. Något som jag har en tendens att göra allt för sällan. Det kändes som ett Stockholm utan derbyn, där vi alla spelade för samma lag.

Kommentatorn

Folk som sysslar med live-uppdatering på facebook under match;

Vad fan skulle vi göra utan er?

Cirkus, linedance och nascar.

Dricker sig redlös, dansar, vrålar, hoppar bungyjump, klättrar i berg, tjurfäktning, after ski, rollspel, hoppa studsmatta, husvagnssemestrar, traktorpulling, studenten, cirkus, linedance och nascar.

Fy fan vad vi håller på.

Grannen

Är det inte fördjävla underligt att folk klagar över ett slut i serier och filmer? Endast för att det inte passade dem. Tänk dig att någon du inte känner personligen bygger ett fantastiskt hus. Ett hus du själv hade kunnat tänka dig att bo i, för att sedan INTE måla det i din favoritfärg.

Det var inte din kreation från början. Du bor inte där så håll bara käften istället.

Familjen Taikon

Alla svärföräldrar någonsin efter att de vädrat ett par internskämt, dragit ett par Robert Gustavsson-skämt som om de kom på de själva samt berättat om dotterns galenskaper genom åren:

Hoppas vi inte skrämmer dig! Nej det här kommer du få stå ut med för vi i familjen flickvänsson är inte riktigt kloka!

Ja, ni är fan bonkers. Det slår verkligen aldrig fel.

Exorcism

Drar klyschan direkt och konstaterar/gratulerar samt välkomnar dig. Det är här, under the influence av okontrollerat hat, som jag skriver ner saker som gör mig duktigt frustrerad. Alla saker jag helst hade velat skrika i folks profilbilder. Det som är så jävla trevligt med det här formatet är att du har fått klicka dig in här av fri vilja. Jag kommer aldrig dela detta i sociala medier. Det är inget du kommer att se 20 gånger om dagen när du scrollar igenom din newsfeed. När jag skriver här är the mått oftast fucking rågat och risken för att just du ska bli kränkt är säkert ganska hög. 

Jag har en gymnasial utbildning, men det är också allt. Någon finläsning blir det med all sannolikhet inte. Jag lovar dock att aldrig särskriva. Jag bor för tillfället i Singapore och har gjort det sedan 9 månader tillbaka, vilket gjort att jag börjat följa svensk press för första gången i mitt liv. Innan du läser vidare borde du kolla upp hur en exorcism kan se ut. Det är lite i den tonen jag föreställer mig resten av inlägget. Diverse okontrollerade spyor i krä(n)khinken.

1. Ingen bryr sig om vad du tycker om Håkan Hellström. Man får faktiskt tycka vad man vill. Du behöver bara hålla käften när du tycker saker ibland. Jag är ingen uttalad Håkanfantast men nog fan smäller det högre än den techno med samplade chipmunk-röster som du lirar i epan.
   
2. Ja, vi vet att du inte tycker om SD. Du är skitduktig, en stark förebild och allt sånt. Något jag finner ytterst attraktivt är dock de människor som lyckas bevara sina åsikter och hålla de för sig själva. Människor som förstått att de fan inte behöver bevisa ett skit, oavsett vilken sida de står på.
   
3. Minns ni när ni för första gången insåg att era föräldrar inte hade svaren på allt och att vuxna människor faktiskt kunde göra fel? Jag tror att jag var runt 12 när jag började förstå att vuxna människor också hade varit 12 en gång i tiden och att vissa vuxna till och med stannat där. Kunde då aldrig i mina vildaste fantasier ana att det var toppen av ett isberg och hur lyckligt jävla lottad jag var med mina föräldrar. Folk födda före 1980 ska fan inte ha något med sociala medier att göra. Vet du med dig att du sköter det okej så litar jag på dig. Det är lugnt.
   
4. Yttrandefrihet kan missbrukas. Som en mycket god vän till mig en gång uttryckte sig; "De borde fokusera mer på att hålla käften." Jävla knastrumpeter.

Jag får skriva vad jag vill. Adjö!

Semester?

Med tanke på hur mycket tid man i genomsnitt spenderar på ett arbete. Med tanke på hur mycket kraft och dyrbar tid man offrar på meningslösa så kallade "skitjobb" för att sedan komma hem helt slutkörd, för att sedan stressa sig igenom resten av dagens alla måsten ENBART för att komma i säng i tid till nästa arbetsdag. År ut och år in tills vi antagligen går i pension med en rejäl ångest över att vi inte följde våra drömmar. Drömmar som trots allt inte alls var möjliga utan ett fast arbete. Ett arbete som någon annan skulle ta om man inte var på topp precis varje dag och totalt gick in i den ärade väggen. Den vägg där bara de allra bästa arbetarna går in i och helt tappar suget. Man blir till någon slags martyr som hyllas av företaget. "Du borde vara mer som han..." kan man få höra. I takt med att produktion ständigt ökar så belönas man på de allra konstigaste sätt. Kanske i form av att företaget sätter upp nya mål och kanske väljer att ge dig en högre position. Det innebär säkerligen mer ansvar, mer stress och mer arbetstimmar. Du drar in mer pengar som du inte har en chans att njuta av. Eventuellt köper du en soffa för 50,000 jävla pistoler, som du kanske kan sitta i lite på helger i ett par år tills den blivit omodern och nersliten av precis alla andra än du själv.

Jag vet. Det är en jävla röra och undantag kan man alltid hitta. Det är bara så att det är i dessa banor jag tänker precis varje dag. Jag blir inte särskilt klok på det själv och det är säkert inte nyttigt för någon. Det är mycket som säkert inte ens hänger ihop eller säger emot vartannat. Jag har som sagt inte löst det riktigt än. Men nu till min poäng:

Är inte 5 veckors semester en jävligt klen tröst?