Stockholmsderby

Tanken av att vara nära terrorn har alltid gett mig rysningar. Jag kommer ihåg att jag efter händelserna i Paris förra året vaknade upp dagen därpå och kände mig bakfull av allt slöseri med liv.

Igår var det nära. Jag befann mig 500 meter från Åhléns i Stockholm. Jag behöver inte ge någon vidare utläggning om hur sjukt hemskt detta är. Det jag istället tänkte trycka på är något positivt i allt detta. 

Jag brukar alltid vara artig och försöka hålla god min inför folk. Det är något man bara gör om man fungerar någorlunda. Det som hände igår tog ner folk på jorden igen. Inklusive mig själv. Igår bad jag en kollega att ta hand om sig, jag lånade ut min telefon till en vilt främmande person utan att tveka, jag ringde min syster på väg hem från kontoret för att jag ville höra hennes röst och önskade folk en trevlig kväll.

Det är inget speciellt men här är min poäng: Jag menade precis allting. Jag var inte bara artig utan jag var närvarande precis hela tiden och gav för en gångs skull "a shit". Jag hade inga andra tankar som störde mig. Fokus var bara på dessa personer och hur jag av fri vilja var trevlig, artig och behjälplig för att jag fan brydde mig. Något som jag har en tendens att göra allt för sällan. Det kändes som ett Stockholm utan derbyn, där vi alla spelade för samma lag.